Musikteaterlinje – monolog

Monologer till antagning 2020 på Geijerskolan

Ur Mösexan av Willy Russel

Eddy

Vem i helvete tror du du talar till va? Är väl ingen jävel som intresserar sig för honom.
Det är bara för att såna som du springer runt och fjantar för dom som dom tror att dom är nåt. Du är väl lika bra som han! Bad han dig om din autograf kanske? Nej. Dåså. Du måste ju hålla på din jävla värdighet. Du är lika bra som han. Du kan göra precis vad han gör. Det kan vi allihop. Inget märkvärdigt med honom. Ingen orsak att springa omkring och tigga honom om hans namn på en bit toalettpapper! Vi kan väl också skriva våra namn. Får jag! Ge mig pennan! Ge mig den!

 

Ur Björnen av Anton Tjechov

Smirnov:
Jaså det var både klumpigt och dumt? Ni tror kanske inte att jag träffat samman med finare damer än ni? Snälla lilla frun! Tre gånger har jag duellerat om fruntimmer, tolv har jag övergivit, och nio har övergivit mig! Jojomen! Det var en tid när jag bar mig åt som en idiot och sprang omkring och fjäskade för damerna… Jag var kär som en klockarekatt, skrev vers och tittade på månen. Jag älskade vansinnigt och slösade bort halva min förmögenhet på föremålet, men nu – nu får det vara för mig. Nu är jag inte så lättantändlig längre. Svarta ögon, heta blickar, röda läppar, gropar i kinderna, månsken, viskningar, djupa suckar – nej sånt ger jag inte ett rött öre för numera.
Vi talar inte om de närvarande, men fruntimmer är ett jädrans byke, det kan vi ju komma överens om? Koketta är dom, ljuger gör dom, spökar ut sig gör dom, och här, (slår sig för pannan) här har dom inte annat än sågspån!

 

Ur Älskad av Märta Tikkanen

Roll: Flickan

Vi var nio år, när vår klass plötsligt skulle slås ihop med en annan… det var ohyggligt spännande. Vi beslöt att vi skulle avsky dem. För säkerhets skull. Genast på morgonen var det annorlunda, det doftade annorlunda i klassen. Inte enbart obehagligt med inte odelat angenämt heller. Annorlunda i vilket fall som helst. Jag ska dela bänk med en. Hon/han har lång, smal hals men jag tittar inte på henne/honom, jag är alldeles för likgiltig för henne/honom, ser henne/honom inte. Jag tittar åt andra hållet hela tiden, handen för pannan åt hans/hennes håll, hon/han syns inte, hon/han finns inte… hon/han känns oerhört, men finns inte, inte ett ögonblick ska hon/han finnas i min värld. Nästa dag har vi religion, lärarinnan berättar om skapelsehistorien än en gång: Och så blåste Gud andan i Adam… och så blåste Gud andan i Adam… Jag hade glömt att hålla handen för pannan åt hans/hennes håll, alldeles oskyddad och ogarderad sitter jag där och lyssnar… och då… innan jag vet ordet av, innan jag hinner hejda henne/honom eller ens begriper att hon/han håller på att göra någonting åt mitt håll… har hon/han gripit mig i båda kinderna… OCH SÅ BLÅSER HON/HAN ANDAN I MIG, VIA MUNNEN. Lärarinnan blir alldeles förskräckt: vad sysslar ni med, vad i all världen, vad… Hon/han blåste andan i mig, genom munnen! Lärarinnan vet inte vad hon ska göra. Är det att häda, att göra som Gud, mitt på timmen? Kör ut henne/honom för säkerhets skull, kör inte ut mig, för säkerhets skull…för sent… det är alldeles för sent… Jag är redan drabbad, dödligt drabbad av kärlek.

 

Ur Avig Maria av Mia Skäringer

I skolan fanns det tre roller för en tjej att spela.
Ettan till trean skulle man vara söt.
Fyran till sexan skulle man vara snygg och sjuan till nian skulle man vara sexig. Om man var som jag, den tjocka och fula i ettan till trean.
Och den ännu fulare i mellanstadiet, så fick man ju försöka kompensera detta genom att vara jävligt sexig i sjuan.
Vilken tur för mig att anorexin slog igenom i Sverige just då.
Men vad långtråkigt det var.
Räkna kalorier.
Coca-cola light och vita rån. Vågen.
Då var bulimin roligare, den innehöll i alla fall fler uttrycksmöjligheter.
Spy eller äta laxermedel.
Jag blev smal och det var huvudsaken.
Det enda som betydde något, på bekostnad av allt.
Och ingenting jag gjorde var någonsin för min egen skull.
Fast det var såklart det jag trodde.
Jag drömde om kärlek och jag skrev ett så bra manus till filmen om mitt liv.
Vackra skådisar.
Bra repliker.
Visste precis hur jag ville ha det.
Men i den fula verkligheten var det killen med snusram kring den avbitna nageln som frågade mig: ”Ska ja pulle rä litte?”
I den fula verkligheten hörde jag mig själv svara: ”Ja tack, jättegärna!”
För jag var ju så glad att någon äntligen ville ha mig.