Ur En midsommarnattsdröm av William Shakespeare

Vad du är olik dig!
Vad ska jag göra?
Var går den gränsen, om du hatar mig?
Hatar du mig? Min älskling, vad har hänt?
Jag är ju Hermia och du Lysander,
Och jag är lika vacker nu som nyss.
På en natt har du hunnit älska mig Och lämna mig
– Gud, det är inte sant! Menar du allvar?
Att du hatar mig Och älskar Helena.
Å du din kräftsvulst! Skådespelerska!
Din kärlekstjuv som smög omkring i natten
Och stal hans hjärta från mig!
Nu förstår jag. Hon har lagt märke till att hon är längre,
En liten aning längre än vad jag är
Och med sin längd, sin ståtliga figur,
Sin jättehöjd, har hon förtrollat honom.
Vad ska jag göra?

 

Ur SKÅDESPELERSKAN av Anne Charlotte Leffler

”Men tänk, då jag är begraven, om jag skulle vakna innan Romeo har kommit att befria mig, vilken hemsk tanke? Skulle jag då inte kvävas i detta valv!” Nej, det måste sägas häftigare! ”Skulle jag då inte kvävas i detta valv, i dess ruttna svalg och dö därinne förrän min älskling kommer”. Nej, nej, inte så! — Ester Larson, det duger inte. Detta var inte Shakespeares Julia! ”Och lever jag, o, kan det inte hända, att ställets fasor…” Nej, nej, det går inte! Jag är den odugligaste, dummaste, mest misslyckade aktris, som någonsin har funnits. — O, om jag en gång kunde spela denna roll! En svårare, men tillika skönare uppgift kan aldrig en konstnär föresätta sig. — En konstnär! Är jag då en konstnär? ”Kan det ej hända, om jag vaknar då, att jag blir galen utav dessa fasor och leker vilt med mina fäders skallar!” Jag är en konstnärinna! Jag har snillets gudagnista. Oavsett mina brister, ska jag en dag visa alla som tvivlar på mig, att Ester Larson är en av dessa lyckliga, som med sitt snille kan hänföra en värld. — ”Jag kommer, Romeo, jag dricker din skål!

 

Ur DNA av Dennis Kelly

Vad tänker du på? Eller strunt i det förresten, det blir bara fel, det blir inget bra om du ska – Du kan berätta för mig, du vet det va. Du kan snacka med mig. Skit samma vad det är, jag dömer ingen. Spelar ingen roll vad det är, jag ska inte, alltså jag ska inte… Är det på mig? Inte för att – Alltså det är okej om du inte tänker på/ Vadå, tänker du på mig? Tänker du bra saker? Eller är det mer… Alltså inte för att jag bryr mig. Absolut inte, jag bryr mig inte, jag svär. Jag går inte omkring och – Snackar jag för mycket? Är det det? Och så sitter du där helt tyst och tänker att men kan hon inte hålla käften. Eller hur. Alltså det gör inget, det är helt okej, för att, nej men okej, jag snackar väl för mycket då. Okej jag erkänner. Jag pratar för mycket, okej visst, men skjut mig då. Skjut mig, ring polisen, lås in mig, dra ut mina tänder med en rostig tång, för jag pratar för mycket, vilket brott, vilken synd, alltså vilken fruktansvärd katastrof alltså, så idiotiskt, så ondskefullt, men är du så himla perfekt då? Så var det sagt, för du är faktiskt inte heller så himla… Du är faktiskt lite… Alltså du är…

 

Ur Protecto (Kid Hero) av D.M Larson

Jag har alltid drömt om att vara en hjälte. Jag har försökt allt, för att bli fantastisk. Jag lät en spindel bita mig… inga spindelkrafter; bara massor av klåda. Jag provade att stå alldeles för nära en micro i hopp om att strålningen skulle förändra mig. Inget hände. Jo, jag fick utskällning för att jag slösade på micropopcorn. Men jag tog med mig allt till skolan och hade en popcornfest. Vilket i och för sig gjorde mig till en hjälte… så på sätt och vis så fungerade det ju… I skolan, så finns det en kille… han är alltid taskig mot folk. Jag är trött på att han är så jävla elak. Jag behöver dom där superkrafterna. Jag behöver något som får honom att sluta. Kanske om jag åt fler skolluncher! Dom ser radioaktiva ut. Om jag bara fick tillräckligt med gröna varmkorvar och brun ketchup i mig… så borde det ju hända nå´t! Och jag behöver en slogan ”ska bara ut och ”bonka” skurkar”… och en cool kostym…ja, just ja… sist jag var i badrummet så såg jag det perfekta superhjältenamnet. Protecto! Istället för en telefonkiosk, som Stålmannen har, så skulle jag istället använda ett toabås. Och dom där sittskydden från Protecto kunde jag använda som mantel…och göra en mask av toalettpapper. Inget skrämmer skurkar mer än badrumsgrejer…eller också så får det dom att ge mig en rejäl snyting. Jag får nog tänka om.

 

Ur Blommor av stål av Robert Harling

M’Lynn:

Tja. Jag kände inte för att spela bridge. (Byter tonfall). Nej, jag kunde inte lämna Shelby. Det är intressant. Båda pojkarna var svåra att föda. Jag dog nästan när Jonathan föddes. Att föda Shelby var en viskning. Jag kunde ha gått hem samma kväll hon föddes. Jag tänkte på det där jag satt bredvid Shelby när hon låg i koma. Jag masserade hennes armar och ben för att hålla igång cirkulationen. Jag sa till sköterskan på intensiven att vi körde vår work-out. Jag stannade där. Jag kämpade… som jag alltid gjort när det gäller Shelby… och hoppades att hon skulle sätta sig upp och börja säga emot. Men till slut förstod jag att det inte fanns något hopp. Då drabbades jag av panik. Jag var rädd att jag inte skulle överleva de närmaste minuterna sedan de stängt av maskinerna. Drum klarade inte av det. Han gick. Jackson klarade inte av det. Han gick. Jag tyckte det var lite lustigt. Män ska vara gjorda av stål eller nå’t. Men jag kunde inte gå. Jag bara satt där… och höll Shelbys hand medan ljudet blev svagare och pipen från maskinen glesare tills allt var tyst. Det var inget oväsen, ingen rörelse… bara frid. Som kvinna insåg jag vilken tur jag haft. Jag var med när denna underbara person kom in i min värld, och jag var med när hon lämnade den. Det var det värdefullaste ögonblicket i mitt liv.