Per Östlund föddes 1947 och växte upp i Linköping. Redan som sexåring började han ta musiklektioner och när han var 16 år antogs han till Musikhögskolan i Stockholm. Där studerade han under åren 1964-1970, både på solistutbildningen i piano på den pianopedagogiska utbildningen. Hans pianolärare var Stig Ribbing och när han lämnade musikhögskolan hade han både pianopedagogexamen och solistdiplom i piano

Under åren 1970-1978 arbetade han som pianopedagog i Linköping och i Ånge. 1978 fick han tjänsten som pianopedagog vid Geijerskolan och den tjänsten skulle han komma att behålla i trettiotre år, först vid sin pensionering 2011 lämnade han skolan. Då var han den lärare vid musikavdelningen som tjänstgjort under längst tid vid skolan

Under en tioårsperiod med start i mitten av 1990-talet hade han även en tjänst som lärare i instudering vid Musikhögskolan Ingesund i Arvika. Det innebar att han ackompanjerade de studenter som spelade olika melodiinstrument (violin, violoncell, trumpet, flöjt etc) och behövde ackompanjemang.

Han hade även ett hektiskt konsertschema: nästan varje vecka var han engagerad i konserter, både inom länet och på andra platser i mellansverige. Vid ett flertal tillfällen var han pianosolist med orkester, jag minns att han bl.a. spelade flera av Rachmaninovs pianokonserter. Han hade ett stort intresse för kammarmusik och musicerade tillsammans med många sång- och instrumentalsolister. Han spelade även tillsammans med lokala amatörmusiker i närområdet.

Några egenskaper som jag noterade under vårt mångåriga samarbete var hans extremt solida spelteknik, hans formidabla notläsningsförmåga, hans fantastiska pedagogiska skicklighet, hans starka lojalitet med skolan och hans förmåga till kontakt med de studerande. Han var en av de lärare där elevkontakten inte inskränkte sig till undervisningen. Många studerande som vände sig till honom och fick stöd när de kände sig vilsna i tillvaron.

Hans pianospel kännetecknades av en exceptionell spelteknisk säkerhet, en stark pulskänsla och stor lyhördhet för sina medmusiker när han samspelade med andra. Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde något speltekniskt misstag när jag lyssnade till honom.

Han hade även stor förmåga att driva sina studerande till en god nivå. Hans studerande fick oftast höga pianobetyg i sin kyrkomusikerexamen.

Han hade också stor betydelse för mig personligen. När jag började på skolan, ung och oerfaren, fick jag mycket stöd av honom. Han var den som jag kunde samtala med när jag kände osäkerhet i min lärarroll och vår relation utvecklades till en varm och nära vänskap.

Kort sagt – vi minns Per som en skicklig musiker, en fantastisk pedagog och en generös och innerlig vän.

Åke Skommar