Ur Blommor av stål av Robert Harling

M’Lynn:

Tja. Jag kände inte för att spela bridge. (Byter tonfall). Nej, jag kunde inte lämna Shelby. Det är intressant. Båda pojkarna var svåra att föda. Jag dog nästan när Jonathan föddes. Att föda Shelby var en viskning. Jag kunde ha gått hem samma kväll hon föddes. Jag tänkte på det där jag satt bredvid Shelby när hon låg i koma. Jag masserade hennes armar och ben för att hålla igång cirkulationen. Jag sa till sköterskan på intensiven att vi körde vår work-out. Jag stannade där. Jag kämpade… som jag alltid gjort när det gäller Shelby… och hoppades att hon skulle sätta sig upp och börja säga emot. Men till slut förstod jag att det inte fanns något hopp. Då drabbades jag av panik. Jag var rädd att jag inte skulle överleva de närmaste minuterna sedan de stängt av maskinerna. Drum klarade inte av det. Han gick. Jackson klarade inte av det. Han gick. Jag tyckte det var lite lustigt. Män ska vara gjorda av stål eller nå’t. Men jag kunde inte gå. Jag bara satt där… och höll Shelbys hand medan ljudet blev svagare och pipen från maskinen glesare tills allt var tyst. Det var inget oväsen, ingen rörelse… bara frid. Som kvinna insåg jag vilken tur jag haft. Jag var med när denna underbara person kom in i min värld, och jag var med när hon lämnade den. Det var det värdefullaste ögonblicket i mitt liv.

Ur Björnen av Anton Tjechov

Smirnov:

Jaså det var både klumpigt och dumt? Ni tror kanske inte att jag träffat samman med finare damer än ni? Snälla lilla frun! Tre gånger har jag duellerat om fruntimmer, tolv har jag övergivit, och nio har övergivit mig! Jojomen! Det var en tid när jag bar mig åt som en idiot och sprang omkring och fjäskade för damerna… Jag var kär som en klockarekatt, skrev vers och tittade på månen. Jag älskade vansinnigt och slösade bort halva min förmögenhet på föremålet, men nu – nu får det vara för mig. Nu är jag inte så lättantändlig längre. Svarta ögon, heta blickar, röda läppar, gropar i kinderna, månsken, viskningar, djupa suckar – nej sånt ger jag inte ett rött öre för numera.
Vi talar inte om de närvarande, men fruntimmer är ett jädrans byke, det kan vi ju komma överens om? Koketta är dom, ljuger gör dom, spökar ut sig gör dom, och här, (slår sig för pannan) här har dom inte annat än sågspån!

Ur Älskad av Märta Tikkanen

Flickan

Vi var nio år, när vår klass plötsligt skulle slås ihop med en annan… det var ohyggligt spännande. Vi beslöt att vi skulle avsky dem. För säkerhets skull. Genast på morgonen var det annorlunda, det doftade annorlunda i klassen. Inte enbart obehagligt med inte odelat angenämt heller. Annorlunda i vilket fall som helst. Jag ska dela bänk med en. Hon/han har lång, smal hals men jag tittar inte på henne/honom, jag är alldeles för likgiltig för henne/honom, ser henne/honom inte. Jag tittar åt andra hållet hela tiden, handen för pannan åt hans/hennes håll, hon/han syns inte, hon/han finns inte… hon/han känns oerhört, men finns inte, inte ett ögonblick ska hon/han finnas i min värld. Nästa dag har vi religion, lärarinnan berättar om skapelsehistorien än en gång: Och så blåste Gud andan i Adam… och så blåste Gud andan i Adam… Jag hade glömt att hålla handen för pannan åt hans/hennes håll, alldeles oskyddad och ogarderad sitter jag där och lyssnar… och då… innan jag vet ordet av, innan jag hinner hejda henne/honom eller ens begriper att hon/han håller på att göra någonting åt mitt håll… har hon/han gripit mig i båda kinderna… OCH SÅ BLÅSER HON/HAN ANDAN I MIG, VIA MUNNEN. Lärarinnan blir alldeles förskräckt: vad sysslar ni med, vad i all världen, vad… Hon/han blåste andan i mig, genom munnen! Lärarinnan vet inte vad hon ska göra. Är det att häda, att göra som Gud, mitt på timmen? Kör ut henne/honom för säkerhets skull, kör inte ut mig, för säkerhets skull…för sent… det är alldeles för sent… Jag är redan drabbad, dödligt drabbad av kärlek.